För uppenbarligen var det farligare än jag vill erkänna. Större än jag vill medge. Jag försöker förminska kärleken i ett desperat behov av att låtsas om som att den inte har gjort mig illa, även fast det är så tydligt att det är en lögn. Jag ljuger för mig själv för jag vill inte erkänna vad den har gjort med mig.

Den här stängt dörren som tidigare stod på glänt, låst, lagt på ett gäng kanske tio dörrar till med sådana här dyra säkerhetslås som gör det omöjligt att ta sig igenom. Slutligen har den byggt en mur lika hög som jag själv och dubbet så bred för att vara på den säkra sidan. Och för att ta sig igenom allt det här räcker det inte med att tycka jag är söt och vilja bjuda på en drink, vara intresserad av min person eller nyfiken på att lära känna mig. Det krävs snarare ett mirakel eller bara väldigt mycket vilja. Väldigt väldigt mycket vilja och så kanske en stor dos mod på det.

Och för varje dålig bortförklaring stelnar muren ytterligare lite till. Den står stadigt nu och den vill inte väldigt gärna släppa in. Den tycker om att hålla folk på avstånd och gömma mig bakom lättsamma skratt och sena nätter. Det är tryggt men också väldigt tråkigt och lite olyckligt.

Hej på er! Tog ett ordentligt uppehåll där! Är iallafall tillbaka nu, ska göra lite förändringar och bloggen kommer bli bättre än någonsin. Tack till er som stannat kvar här även fast uppdateringen legat nere. Har iallafall köpt lite ny kamerautrustning och är redo igen!